söndag 25 september 2011

Att utbilda en unghäst

Jag tror att allt har en mening, ibland är det svårt att förstå det hela, men jag tror inte att en god tanke kan orsaka n-t annat än lycka till slut.


Vi har som många andra fött upp hästar, haft en stor dröm om en alldeles underbar häst, bättre än de flesta andra. I dagens läge har vi rätt så många unghästar , många är av mycket fina föräldrar, det vi kallar 1 klass., uppvuxna i flock med respekt för de andra hästarna och för människan. Vi har igenom åren sålt en del hästar som jag vet att har blivit mycket uppskattade familjemedlemmar och bra hästar. Nu står jag framför det att sälja ett antal underbara unghästar. Jag hade hoppades att jag skulle kunna rida in alla dessa underbara djur men jag har nyligen fått veta att jag i 20 års tid har KOL, jag har aldrig rökt men för 20 år sedan fick jag strålbehandling pga. cancer så då fick jag skada på lungorna. Nu är det så besvärligt att jag inte kan rida massor med hästar/dag som förut. Jag kan inte rida in alla mina unghästar. Jag hoppas att jag kan hitta människor som är både duktiga och ambitiösa som kan bli både värdare och vän till dessa fantastiska hästar.
Att bli vän med en häst är alldeles fantastisk känsla, att ha en stor brunögd skyddsling som litar på en som väntar på de små signalerna från ryttaren och ger sedan järnet.


Vad behövs för att utbilda en unghäst? Kunskap och åter kunskap, tålmodighet och att vara rättvis och bestämd. Att våga be om hjälp när det krånglar till sig.

onsdag 8 december 2010

Säkerhet i samband med ridning både för barn och vuxna.

Jag är ledsen att det har inträffat så många olyckor under den sista tiden i samband med hästar. Hästen är ett flyktdjur och vi kan aldrig tvinga den till något samt att hästen påverkas av våra tankar, vi kan inte tänka negativt om hästen det är som en lärare som tänker negativt om sin elev, vi kan inte ha dåligt samvete vad gäller hästen samma som gäller bebisar och små barn, de känner energin ifrån tankeverksamheten och är den negativ så påverkas hästen negativt och naturligtvis tvärt om, är den positiv då får vi hästen lättare med oss!

Olyckor kommer tyvärr oanmälda det vore oerhört fel att tro att man kan styra över ödet men det vi människor kan göra det är att minimera riskerna. Lära oss hur djuret ifråga är, hur instinkterna styr det och hur vi kan läsa dem signaler som djuret skickar till omgivningen.

Jag är mycket intresserad av utbildning överhuvudtaget och det som oroar mig är att den utbildningen som vi har här i Sverige vad gäller hästar inte är så utomordentligt bra som vi kanske tror. När Islandshästförbundet började med utbildning på Strömsholm blev jag överlycklig, äntligen kunde jag anställa folk som kunde rida och handskas med hästar! Jag blev besviken, först upplevde jag brist på det grundläggande, att vara ödmjuk mot djuren. Jag anser att skall man utbilda hästar och lära människor att handskas med hästar och rida, då måste man kunna läsa hästen, skapa det absolut viktiga ledarskapet, rakrikta och samla detta underbara flyktdjur som hästen är. Kan man varken rakrikta/samla en häst eller kanske inte förstår hur viktigt det är och i stället för att be om hjälp,"hoppar runt i diket", allt är hästens fel!
En total brist på ödmjukhet! En vanlig katastrof!

Hästen är ett flyktdjur och ett flockdjur, det är starka instinkter och kräver att vi hästmänniskor kan få balans och harmoni i dessa starka motstridliga krafter. Vi kan aldrig tvinga en häst till n-g som han inte vill. Igenom muskelkraft får vi inte kontroll över hästen och det kontroversiella är att först när man släpper kontrollbehovet får vi till stånd ett samarbete och då har vi en harmoni som känns total, vi säger "ett med hästen". Hästen är hos oss utan att protestera i den form som passar arbetsuppgiften, vid tygeln, det är bara helt fantastiskt! Men först måste man lära sig handskas med hästen, få ledarskap, rakrikta hästen och få den av framdelen i en bra balans där den största delen av den totala vikten är på bakdelen. Har vi kommit så långt samt har en välinriden, stabil häst dvs en häst som inte är rädd för saker, inte nervös och som har så bra självförtroende att den kan ta vara på sig och sin ryttare, då har vi en häst som är lämplig för att undervisa barn.
Att leda en häst med en människa på kräver en kunskap!
I våra barngrupper rider barnen själva dvs ingen behöver leda hästen. Det är bara i början om barnen är jättesmå 3 år eller mindre som vi börjar med ledare. I samband med att leda hästen då är det långtifrån enkelt, att leda en häst om man är ovan vid hästar och kanske rädd för dem kan bara det orsaka stora problem. Det är bara de absolut snällaste hjältarna som får den uppgiften att ta hand om barn. Ebba

måndag 25 januari 2010

Hästarna kräver värdighet och respekt.

Någon gång i början av mitt hästliv här i Sverige så var det någon som berättade att indianerna trodde att gudarna skapade djuren för att människorna skulle lära sig vara mer människor. Vist är det ett fantastisk sätt att se på djuren och samspelet människa djur.

Som liten flicka fick jag en röd tråd i min resväska denna röda tråd handlade om hästar. De sista 15 åren har jag nästan bara tänkt runt hästar det är bara nu dem allra sista åren som jag har gett mig tid att läsa skönlitterära böcker igen.

I dag är måndag den 25 jan. och jag hörde att i kväll skall det bli ett program om musikens läkande kraft på tv. Men vad säger ni då om hästarnas läkande kraft? Men först vill jag börja på det viktigaste, innan vi låter hästen hjälpa oss då får vi lov att lära oss att umgås hästen med värdighet och respekt.

Det hände någon gång i våras, jag var deppig, det gick inte så bra med företaget, flesta mina inackorderingar hade övergivit mig och min ridskola hade minskad med tvåtredje delar eftersom vi hade varit på väg att flytta till Uppsala där min man hade fått professorstjänst!! Det var en regnig dag och jag passade min lilla solstråle Sara som är mitt barnbarn. Flickan 2,5 år hade hittad en bok som hette på isländska Fagri Blakkur av en författare som heter Anna Sewell. Jag trodde naturligtvis att jag hade läst denna bok för länge sedan, men det var inte så. För er som inte har läst boken då handlar den om en häst och hur han upplever de människor som äger och nyttjar honom. Det tog 7 år för författaren att skriva boken, den är skriven för att väcka folks uppmärksamhet vad gäller att använda tyglarna mm.

Då som nu var det många som mishandlade hästen med tyglarna. Det är inte mycket som har förändrats sedan i England på artonhundratalet, visserligen känner jag dåligt till körningen men tittar man på ridhästar oavsätt om det är så kallade vanliga hästar eller islandshästar då har ryttarna för det mesta hästen i handen. Hästen spänner musklerna i undersidan av halsen och sänker ryggen. Det finns uppenbara brister på hur man tror att hästen skall bära upp en människa på ett ändamålsinriktat sätt, eller så är metoderna under all kritik. Antingen sätter man ribban för lågt eller är man inte medveten om att man kan faktiskt utbilda sig i att rida och handskas med hästar, eller så är utbildningen inte tilräckligt bra.

Varför har den vanliga "storhäst ryttaren" inte som mål att lära sig piaff och passage? Alla skulle naturligtvis inte komma dit men många fler skulle bli duktiga ryttare. Varför rider så många sina hästar på framdelen och varför använder folk all denna kraft till att hänga i tyglarna. Skulle man behandla ett instrument på samma sätt då skulle musiken inte bli vacker.

Jag har fått en del felridna hästar till mig, det att kunna laga hästen är helt underbart. Det känns alltid som man får en vän för livet! Jag skulle gärna vilja egna mig åt att laga hästar resten av livet men egentligen vore det mycket bättre att lära människor att rida och handskas med sina hästar.

Har man kommit dit att man kan rida sin häst samlad på bakdelen, stolt med vind i manen och en vacker böjd nacke, då har vi inte bara en ryttare som är lycklig utan också en häst.

Att djuren gör oss människor till bättre människor är alldeles uppenbart, men det kräver både respekt och värdighet av oss människor.

onsdag 3 juni 2009

Hästar och magi!

Under de sista åren har jag upplevt någonting alldeles enastående när jag har arbetat med hästar. Jag tror att jag blev medveten om det först när Reynir var här med sina kurser. Reynir vill helst ha privatlektioner, så mellan kl. 9.00- 17/18.00 jobbade han väldigt intensivt med varje häst ellet ekipage i 30 minuter. Jag var alltid med honom både för att hjälpa honom med språket och för att lära mig så mycket som möjligt. Det jag upptäckte under dessa pass var att emellanåt stod tiden bokstavligen stilla, 30 minuter kunde lätt kännas minst som en timme. Jag vet att ryttarna kände likadant, intensiteten i det som gjordes var så total att vi hamnade i en annan tidsrytm. Naturligtvis blev det en positiv verkan på ridundervisningen. Förändringarna blev efter det. De 2 sista åren har jag själv börjat känna samma effekt, när jag arbetar med hästar, den känslan är alldeles fantastisk!!
Jag och min man håller på att planera en resa till Island till sommaren, det blir sjunde året i rad. Först red vi med Sigurdur Oddur Ragnarsson från Oddstadir och sedan frågade Reynir oss om vi inte ville rida en gång tillsammans med honom som vi gjorde. Då lärde vi känna en mycket speciell hästmänniska som heter Steinbjörn. Han samlar på sig jätte fina hästar och turen i fjol var alldeles enaståeende. Det jag försökte förklara ovan med att man på riktigt kan komma in i en annan tidsrytm genom att koncentrera sig på ridningen, samma upplever man på dessa ridresor. Tiden bokstavligen står stilla, en vecka blir som en evighet, man varken vet vilken dag eller tid det är och man mår som en prins eller prinsessa i ett äventyr.
I år skall vi rida i 8 dagar, vi är en grupp på 15-20 personer och driver med oss en stor flock hästar, i fjol hade vi mellan 70-80 hästar totalt och red ca. 300 km. på 7 dagar. Oftas byter man häst 3 gånger om dagen. Att uppleva Isländsk natur från hästryggen är i sig ett äventyr. Att rida i flygande fart på en underbar häst längst en sötvattenå som slingrar sig genom ett trolskt landskap, de glittrande vattendropparna runt den stora flocken hästar och sedan att leva så nära hästarna ger oerhört stark känska av tillit och lycka. Sedan solen som inte går ner och samhörighet med människor som utstrålar positiv energi. Allt detta gör att man faller in i en annan tidsrytm och det är mer än häftigt och ger kroppen och själen en välkommen vila. Om du där ute som läser detta, är en van ryttare och en trevlig person då finns det plats kvar vi rider mellan den 13- 20 juli. Ta kontakt om du vill veta mer.

söndag 9 mars 2008

Långtur på Island.

Vi har under flera år åkt med en grupp intresserade ryttare till Island och ridit en vecka oftast i juli månad. Först red vi med Sigurdur Oddur Ragnarsson som bor på Oddstadir i Borgarfjördur. Min man Már är på en resa runt hela Island. Vi har ridet från Oddstadir åt alla väderstreck och naturligtvis Löngufjörur, där man rider mest på havsbotten.

Förra sommaren hade vi den otroliga turen att rida tillsammans med Reynir en hel vecka, vi red runt i Húnavatnssysla som ligger på norra Island.. Den Reynir som jag pratar om är naturligtvis Reynir Adalsteinsson som skrev bland annat boken; Rida Islandshäst och är mästare i Islandshästridning. Vi har haft turen att lära känna Reynir genom att han har kommit till oss och hållit kurser under många år.

I sin bok skriver Reynir om långritter in på höglandet som han hade i flera år, men i somras var det ett tag sedan. Vi bodde på Thingeyrar hela veckan, vilket är ett enklare hotell, Reynirs fru Jónina lagade maten som var rejäl och mycket god och Reynirs söner var med. De både red med oss och skjutsade oss fram och tillbaka. Reynir samarbetade med en man som kallas Steini, han brukar ha turer på somrana på Norra Island och är också en riktigt duktig hästmänniska.

Jag skall försöka att förmedla lite av den känsla som vi fick uppleva. Det handlar om dagar som varken har en början eller slut, om vinden som förvandlas hela tiden, om skuggorna av molnen som sveper över det öppna landskapet, om de ljusa nätterna, om dammlnet som följer flocken, om sötvattenåar som glittrar i solen och de mäktiga grumliga älvarna från glaciären. Frust och glada röster och en grundton som bygger på värdighet, professionalitet och ödmjukhet mot dessa underbara djur som så otroligt fantastiskt ställer upp.

Förutom att det är helt fantastiskt roligt att rida fort som vinden över det islänska landskapet så får du en injektion ridkunnskap under denna vacka.

En del islandshästryttare har svårt att handskas med hästens framåtanda, vilja, folk vill ständigt ha kontroll. Det är inte förrän vi släpper kontrollen som vi äntlingen för någonslags kontroll! En långtur på Island kan definitivt bota detta . Det att få rida många olika pigga och glada hästar och att känna att det inte är farligt att hästen är framåt kan bota ryttare ifrån att hänga sig i tyglarna. Här i Sverige är ett ganska vanligt problem att många ryttare rider i samma tempo dag efter dag och år efter år. Detta är naturligtvis inte bra för hästarna. De blir uttråkade. Att verkligen få rida fort kan också hjälpa ryttaren att finna lugnet inom sig själv. Jag tror att detta är en av de allra viktigaste sakerna på vägen att bli en duktig ryttare. Att rida med eftertanke brukar jag kalla det för när jag förklarar för mina elever. När vi kan börja rida med eftertanke öppnar sig ett stort mysterium som bland annat får tiden att stå stilla och att ge en känsla av tillhörighet, en slags kontroll.

Lycka till med ridandet och ställ inte för höga krav varken på dig själv eller hästen.

fredag 14 december 2007

Trölla och Nóri.

Två av mina allra bästa vänner är borta, Trölla och Nori. Det är inte enkelt att starta ett företag med hästar och låta det bära sig. Jag hade den turen att ha med mig två alldeles fantastiska hästar i början. Trölla var en av mins pappa hästar hennes mamma var Kengála som var ett förstaklass sto. Hon var en av de hästar som vi fick ifrån min far i början. Trölla var dräktig när hon kom hit och hon fick ett stoföl som heter Gola och försöker fylla sin mammas plats. Nori var den första hästen som vi köpte här i Sverige. När vi kom hem med Nori då var det bekanta som vi tog ut på en tur i skogen och mannen sa att Nori var alldeles för framåt för turridning. Nori var en pigg fyrgångare men alldeles fantastiskt stabil och underbar. Han tog verkligen hand om människor och de som var rädda slappnade av.

Trölla var likadan, alltid stabil och lugn oavsett vem som red henne, alltid töltade hon lika glad och positiv. Var jag tvungen att leta efter rymlingar tog jag alltid Trölla. Hon var bäst. Dessa gånger blev den stabila Trölla en gaedingur och då kunde det gå undan. Trölla hade exem och en höst var hon både dålig av exemen och trött. Gola hennes dotter gick med sitt första föl. Det som hände när jag släppte Trölla till de andra hästarna var riktigt omtumlande. När Trölla kommer in i hagen där hennes dotter är då kommer Gola springande och tar hand om sin mamma på ett så ömt och vackert sätt, hon gnäggade lågt och nosade av den trasiga manen och helt enkelt pysslade om sin mamma. Det var vackert.

Jag brukade sägja att jag utan Nori och Trölla inte kunde fortsätta med verksamheten. Men jag kan också vända på det, om man har haft den turen att ha så fantastiskt bra medhjälpare i början, det har faktiskt blivet många år nu, då har man haft tur och det är bara att tacka dessa underbara individer för allt.

Ebba

fredag 16 mars 2007

Farliga islandshästar

Det finns många Islandshästar i Sverige som inte mår bra. Tyvärr är det många som inte kan läsa hästen, inte ser att den mår dåligt! Man ser ofta i annonser att hästen är lätt att ha att göra med, men det säger inte myket om hur säker hästen är som ridhäst.

Det är förstås väldigt frestande att kunna ha en häst delvis eller helt på foder. Om du har en helgalen tonåring ( vad gäller hästar) och hon kommer hem och säger att hon kan få rida en islandshäst nästan gratis, då är det klart lockande. Men flesta dessa hästar är lediga pga att ägaren inte klarar av eller inte vågar rida dem. Man har gjort fel med hästen under en för lång period, hästen förstår ingenting och är både arg och förtvivlad. En sådadnt islandshäst är i allra högsta grad farlig. Glöm aldrig att Islandshästen är en tuffing, det är de starkaste som har överlevt sviterna efter vulkanutbrott och inte minst fattigdomen i ett kargt klimat.

Att tillåta sin dotter att rida en sådan häst är i allra högsta grad att utmana ödet. Vuxna kvinnor råkar också ut för många problem, oftast blir de så rädda att de lägger av med ridningen och många skadar sig.

En väl riden Islandshäst är en mycket pålitlig häst men tyvärr är det många som inte är väl ridna.

PS. Det går att reparera själförtroendet efter att man har förlorat det på en skenande häst.

Ta väl hand om era hästar.

Ebba