Vem är jag?

Ni vill veta vem jag är. Jag läste vid universitetet på Island till BA examen i första hand pedagogik samt litteratur. Sedan tog jag lärarbehörighet för elever upp till gymnasiet.

Vad gäller hästarna gick jag en av de absolut tidigaste kurserna i dressyr på Island när jag var ca 13 år. Tävlade en del i gallopp, undervisade barn och ungdomar för Ridklubben Fákur i Reykjavík under två somrar. Förutom det hjälpte jag min pappa med hans hästar.

Sen blev det en del år som ni eventuellt kan få reda på senare.

Idag är det roligaste jag gör att hjälpa hästar att komma i rätt form och arbeta med sin kropp på ett ändamålsinriktat sätt och hjälpa deras ägare eller ryttare att lära sig hästens språk och ledarskapet.

Det känns som jag har fått ett trollspö!!

Den dagen Reynir kom vände han på allt. Han har en otrolig förmåga att ge människor del av sin kunskap om hästarna och den kunskapen bjuder han på, på ett mycket ödmjukt sätt. Han är som den perfekta ledarhästen som vågar ta ansvar. Här måste jag förklara: På stäppen går ledarhästen alltid fram till både vattenhålet och maten först. I våra tider av skandiaskandaler har vi lätt att förknippa det med egoism, men på stäppen är det farligast att gå fram till vattenhålet först. Hästarna är helt enorma att välja sina ledare. Det blir de tappraste och de som tar vara på flocken! På många sätt ser jag Reynir som en ledarhäst. Han vågar både ta in nya och gamla infallsvinklar och förkasta dem om de inte duger.... vågar ta krig.

Idag känns det som Reynir har gett mig ett trollspö! Men trots att jag har fått kunskapen från Reynir vill jag inte underskatta min uppväxt med fantastiska hästar och en far som var väldigt duktig hästmänniska.

Fortsättning , "Min bakgrund"

Min far var en utomordentligt duktig bonde. Han älskade alla sina djur, kanske minst korna men det visade han nog aldrig pga att de bidrog mest till att låta det ekonomiska gå runt. Jag lärde mig som barn att ha en oerhört stor respekt för alla djuren.

Hästarna, det är dem jag vill prata om med er där ute, de har varit mina bästa vänner sedan jag var liten skrutt.
Jag hade den förmånen att när jag växte upp fannst det en häst hemma hos mina föräldrar som hette Stigandi, han var svart eller mörk brun, med väldig lockig man och svans. Det har passerat många vackra hästar på min näthinna men aldrig varken förr eller senare en häst med så vacker man och svans eller så oerhört gott hjärta. Denna hästen lärde mig mycket, mycket mer än jag är medveten om. Jag kunde sitta upp på honom utan att behöva be om hjälp han helt enkelt, ställde sig brevid en tuva så att jag kunde klättra upp på hans rygg och det lyckades jag med ugnefär vid 2 års åldern. Vad lyckas man inte med när man har en bror som är 4 år äldre och redan har en egen häst och när man själv har den förmånen att bli vän med en magisk häst som dessutom har världens längsta man!
En vacker dag skall ett mycket vackert hingstföl få namnet Stigandi.

Nu vill jag gärna lämna en del av historien tills vidare, jag vill börja hjälpa dig.

En vårdag när jag hade hållit på med Islandshästar här i Sverige i några år och satt inne i sadelkammaren och tänkte ganska sorgliga tankar ( som jag ev. berättar mer om senare) och jag såg en solstråle som trängde sig igenom fönstret och lekte med dammkornen på väg när på golvet. Är det inte fantastiskt att man kommer ihåg vissa saker som låter helt värdelösa men lämnar en känsla som skulle stå sig för nobelspriset!!

Jag bestämde mig att ringa upp 2 av stormästarna inom islandshästar Reynir Adalsteinsson och Eyjólfur Isólfsson och be dem att komma och hålla kurs hos oss. Det var fullträff, dessa två människor hjälpte mig att inte bara vända på min negativa känsla utan att båda på sitt sätt bygga upp en känsla, av att det var ett stall där både hästar och människor skulle kunna må bra. Det gav mig en bekräftelse som betydde mycket.
Reynir har hlälpt mig oerhört mycket men det får ni höra om nästa gång.

Min bakgrund

Jag är född på en bondgård på Island. Min pappa var en av islands bästa ryttare och hade många fina hästar. Den bästa hette Blaer frá Langholtskoti och vann A-final på Landsmót två gånger. Dessutom kom han tvåa två gånger. På den tiden var det fyra år mellan varje Landsmót.

Ny blog om Islandshästen

Nu startar jag en blog om Islandshästen.

Jag är en person som aldrig hade kunnat tänka mig att börja blogga, men har bestämt mig för att göra det pga att jag har en förhoppning om att kunna bidra till att hjälpa Islandshästarna i Sverige och deras ryttare.